Varför tar medarbetare inte initiativ – och vems problem är det egentligen?

Känner du igen det? Medarbetaren som frågar om allting. Som aldrig riktigt tar ett beslut på egen hand. Den vanliga förklaringen är att hen saknar mod eller mandat — så man skriver delegationsordningar och håller workshops om självledarskap. Ändå fortsätter frågorna att komma.

Vi undrar om det kanske inte handlar om medarbetaren alls. Utan om vad hen har lärt sig om hur systemet faktiskt fungerar.

Det rationella i att fråga

Om en medarbetare tar ett beslut och det går fel — vad händer egentligen? Om svaret är kritik, att chefen tar över, att det pratas om i korridoren — då är det rationellt att fråga om allting. Att fråga är inte feghet. Det är en intelligent anpassning.

Medarbetare är känsliga för vad som belönas och bestraffas, ofta mer än vi är medvetna om. De läser av rummet. De lär sig snabbt vad som är tryggt. Och organisationer har minne — beteenden som lärts in under tidigare chefer sitter kvar länge, långt efter att de cheferna är borta.

"Kanske är frågan inte hur vi får medarbetare att ta initiativ. Utan vad vi har lärt dem att initiativ leder till."

Det svåraste lagret

Det svåraste lagret i det här är kanske det närmaste. Att bli tillfrågad bekräftar att man behövs. Att ha svaret redo känns kompetent. Och ibland, utan att man menar det, signalerar man som chef att man vill bli frågad — genom att alltid ha ett svar, genom att aldrig riktigt säga: det här är ditt att bestämma.

Vad händer i det mötet när frågan kommer? Vad signalerar chefen — med ord, med tempo, med hur hen svarar? Kanske är det som ser ut som ett medarbetarproblem ibland en fråga om relationen. Och vad den har lärt båda parter om vem som egentligen bestämmer.

Vi undersöker den här typen av dynamik i Motståndslabb →